Baklängesalfabetet

En ordlista över ett avsked

Till pappa, julen 2015

¹Öde s. -t -n | försyn; levnadslott; mest i pl. händelse i livet, upplevelse; 

²Öde adj. oböjl. | tom, utan folk

Ödeland rusar förbi, eller om det är de som rusar. Bilen längs skogsvägarna, förbi fälten. De inuti. Hölje av plåt. Modern med dottern och sonen. Eller: Hon med modern och brodern. Eller: Han med modern och systern. Eller de: Svärdottern, äldsta barnbarnet och näst äldsta barnbarnet. 

     En styr, en sover, en ser. 

Ändlig adj. -t -a | som har ett slut el. en gräns

Ändlig är vägen, men inte ännu. Ännu är vägen ett snöre. Med början, utan slut. Resan har ett mål, som resor har. 

Återsamlas v. återsamlades | samlas på nytt

År har gått sedan bror och syster senast sågs. Har sina skäl. Spelar ingen roll nu när knutar brinner. Som modern skrev i sms:

     – Det brinner i knutarna. Vi åker upp i helgen.  

     Och dottern och sonen, eller systern och brodern, eller äldsta barnbarnet och näst äldsta barnbarnet, la allt åt sidan och tog tåget, tog bilen hem.

Zenit [se’-] s. oböjl. | (mest astr.) punkt på himlavalvet rakt ovanför observatören

En styr, en sover, en ser. Seendets nödvändighet för att vara vår berättare. Det är dottern och systern. Hon tar på sig neutrumets dräkt, upphöjer inte berättelsen till allmän lag, men berättar ur sitt perspektiv. Ser allt ovanifrån. Nej, ser bara bitar, allting inifrån. Med trötta ögon. Slumrar kanske. 

Yrsnö s.

Det hala väglaget, vitprickar mot vindrutan. Modern styr. Händerna tio i två. Håller moderskeppet på rak kurs in i novemberljuset. 

X-kromosom s. | en av de två könskromosomerna 

Fem kromosomer X, en kromosom Y. Delade stamceller. På väg till ett ursprung, för två av dem. På väg till farmodern.

Wienerbröd [vi’n-] s.

Energidepåerna fylls på. Bensin i bilens mage, fikabröd i resenärernas. Statoiltoaletten luktar urin. Det är långt kvar.

¹Vart adv. | till vilken plats; v. skall du gå?

²Vart s. oböjl. | i uttr. någon v., ingen v. hopskr. äv. någonstans, ingenstans

Moderskeppet rör sig i riktning norrut. Milen under huven, under däcken. Timmarna i ryggen. Inte framme än. Fortsätter. Milen, timmarna.  

Uppsluppen adj. uppsluppet uppsluppna | munter

Uppsluppen stämning, resans syfte till trots. Någon sjunger med till radion. De skämtar. På golvet prasslar godispåsar. Strumpfötter på instrumentbrädan. Förarhänder trummar mot ratten. Anekdoter från baksätet. Resans syfte för svårt att greppa. 

Trafikera v. -de | använda som färdväg, färdas på; ombesörja samfärdseln på

E4 byts till E20, byts till E4 igen. E18. Riksväg 83. Moder och son turas om att köra.

Slutdestination s. 

Så når resenärerna sitt mål. Bilen parkeras, halsdukar viras hårt. Det är kallare här än där de startade. 

Radhuslägenhet s.

En knackning på dörren innan handtaget trycks ner. Lägenheten är varm och luktar inrökt. Farmodern sitter i köket. Cigaretten halvrökt i askkoppen. 

     – Hej, hur är det?

     – Det är som det är.

     Biter sig i tungan. Att fråga en döende kvinna hur det är. 

     Nå. Hur det är: Det är som det är. 

Quorn [k^oå’rn] s. oböjl. | svampprotein som ersätter kött i matlagning; grillad q.

Systern och brodern äter inte kött. De har mycket gemensamt, givetvis, de kommer från samma plats. Men mer olika än lika, ändå. 

     Farmodern kan inte äta. Har en klump i halsen som inte är en metafor.

Pizzasallad s. 

     – Pizzasallad. 

     Om det är något hon vill ha, om det är något hon är sugen på. De ska åka och handla.

     Efter ett liv av matlagning, gräddiga såser, köttfärslimpor, ber hon om pizzasallad. Strimlad vitkål. 

Ork s. -en | krafter

Orken som saknas. Som det finns så lite kvar av. Farmodern kämpar för att hålla sig uppe nu när hon har besök. Skrattar ändå, skämtar. Huvudet klart. Nästan precis som alltid. Men de glömmer inte varför de är här.

Natt s. -en nätter | både n. och dag alltid, oupphörligt

Modern, dottern och sonen, fast nu svärdottern, äldsta barnbarnet och näst äldsta barnbarnet, drar sig tillbaka efter god natt. Dricker vin, pratar. Människor dör i Paris. Också.

Morfin [-i’n] s. -et el. -en | beståndsdel i opium med smärtstillande egenskap

Blå tabletter att svälja. Spruta i magen. Frukost knappt, men kaffe. 

Lunga s. -n lungor | andningsorgan

Orden behöver mellanrum innan meningarna är klara. Det är svårt att andas. Och så hostan. 

Konstnär [kån’st-] s. -en -er

Porslinsklockan tickar i köket. Blomster vid tolv, tre, sex, nio. Ett fat på bordet. Klöver, blåklockor och andra. 

Julstjärna s. | äv. krukväxt 

Näst äldsta barnbarnet hjälper farmodern med datorn och räkningarna. Äldsta barnbarnet hämtar adventsljusstakar och julstjärna i förrådet. En månad till jul. Det lyser i fönstren. Svärdottern köper en vit blomma att ha i köket.

Informera v. -de | upplysa, underrätta

Farmodern pratar om färger, vitt och grönt. Vad hon vill ha på begravningen. Den som är hennes, den som ska handla om henne. Hon är huvudperson, men ska inte vara där. 

Hälsingland namn

Härkomst, hemort, hamn. 

Gemenskap s. -en -er | samhörighet; nära förbindelse

Att höra till, höra samman, är något annat, något mycket större än mikroskopiska gener. Gemenskap är en delad historia. 

     Farmodern tar fram fotografier. Berättar om personerna på bilderna. En liten version av henne, yngre än det yngsta barnbarnet. 

     Den delade historien rinner genom tiden.

¹Farväl [-vä’l] s. -et; pl = | ta (ett ömt) f. (av ngn)

²Farväl [-vä’l] interj. | anv. som avskedshälsning

Hur säger man hej då för alltid?

     – Hej då, ha det bra. 

     Nej. 

     – Hej då, vi ses. 

     Nej.

     Man kramar någon så länge man får och säger:

     – Hej då. 

     Sedan går man ut till bilen och påbörjar den långa vägen hem. 

Eftertext s. 

Det slutar här. Efter farväl finns ingen fortsättning. En svärdotter blir till moder igen, ett äldsta barnbarn blir dotter och syster, ett näst äldsta barnbarn blir son och bror. 

     Moder, dotter och son far nu. En farmoder far snart, hon är redan på väg. 

     En dag blir natten vit. 

     Eftertexterna har börjat rulla.

Det finns en mörklagd hamn

Det finns en mörklagd hamn, men natten är vit. 

     Var inte rädd. 

     Var inte rädd.

Con te partirò övers.: Jag går med dig

– Jag går med dig. 

     Så säger vi för att vägen ska vara mindre ensam, men den sista biten måste göras själv. 

     Någon sitter vid en sängkant. 

     Var inte rädd. 

Blott en dag 

Blott en dag är den sista dagen. Alla andra är de mellersta, som vi tar vara på så gott vi förmår. Varje dag, ett ögonblick i sänder. Vi håller ögonblicken i handen, sätter guldram runt och hänger upp på väggen. 

     Blott en dag är den sista dagen. Det är en tröst för oss som har tiden kvar, för vad som än kommer. 

Absent [-en’t] adj.; n. =, -a | kroppsligt el. själsligt frånvarande

I tystnaden finns frånvaron överallt. Frånvaro är mer påtaglig än närvaro. Det är ord som inte hann sägas, tid som går och inte kommer igen. 

     Men hon var här och ska därför aldrig vara långt borta. Allt som är och allt som varit kommer alltid att vara. 

     Vi kan inte skriva om kronologin, men minnen kan radas upp i vilken ordning som helst, också baklänges. När hon är borta minns jag florans alla blommor, i ett herbarium av porslin. Klövern, och blåklockan. Och alla de andra. 

Nio saker

Jag berättar för min dotter att jag börjar bli klar med boken jag skriver, den som handlar om henne och hennes bror och våra första år ihop. Hon ser bestämt på mig och säger: 
”Mamma! Du är en författare! Sluta genast på ditt jobb. Du ska skriva böcker istället!”
Jag svarar att jag vet, att hon kanske har rätt, men att jag vill så mycket och man kan faktiskt vara flera saker samtidigt. Vi börjar räkna upp allt jag är och hon kommer fram till nio. Nio saker är jag. Men när jag ska sammanfatta har jag glömt de tre sista och hon har somnat. De säger att ha barn är som att ha hjärtat utanför kroppen. Jag börjar tro att de där två också är min externa hjärna.

Mars, snart juli

Det är lätt att vara lycklig. Det är bara att se på det man har, sätta glädje till enkla ting och drömma om realiserbara saker.

Jag blir lycklig av att se fåglar, av att röra mig genom olika väder och av att läsa med inlevelse för mina barn. Jag blir lycklig av den första koppen kaffe när jag kommer till jobbet och av det syrliga gröna äpplet i väntan mellan två bussar. Men mest av allt handlar kanske lycka om att växla mellan kontraster. Jag fryser på busstationen, men värms strax upp på ett säte.

Jag längtar inte så mycket. Det är en sak med mig. Jag har svårt att se värdet i att planera framåt, eftersom jag ändå bara finns här, idag. Men jag formade nyss en framtidsdröm:

Jag vill gå barfota på en specifik plats. Det finns en sjö där en iskall bäck mynnar ut. Just där vill jag stå, ena foten i den julivarma sanden, den andra, frostnupen nästan.

Pippi vs. Prussiluskan

- Var det ni som hade en häst i trädgården?
Frågan dök upp i min inbox. En granne från urminnes tider hade känt igen mig i en text. Jag skrattade till. Jo, just det. Absolut att det var vi. Det är förstås en sak som står ut, men den som känner min mamma vet att det bara är ett av många infall hon fått.

Vi knöt fast Verner i flaggstången med longerlina. Jag bjöd honom på pellets som jag omsorgsfullt hade sorterat ut från hamsterblandningen. När han kissade vid körsbärsträdet gick mamma efter med vatten i en hink. Senare skulle gräset ändå ha gula svedda fläckar, men friskt yvigt gräs i en cirkel runt.

Nyfikna grannar kikade in. Jag minns en flicka från min brors klass. Hon stod och hängde vid staketet. Med förnumstig röst, så där på 7-åringars vis, sa hon:
- Min mamma säger att man inte får ha hästar i trädgården.
Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att jag tyckte synd om henne, som fått en Prussiluskan-mamma. Och jag skattade mig lycklig, för att jag istället hade fått en Pippi Långstrump-mamma.

Det har gått tjugo år och en häst i trädgården är bara ett av min mammas alla infall. Ett får i bilen? Ja, två (och hon lyfte in dem när hon var höggravid). Fågelungar? I behån, på jobbet. Snöbollskrig? I köket förstås. För att man kan och varför inte? Det är en inställning som mer än någon annan har följt mig genom livet och format mig till den jag är. Och för det är jag min mamma evigt tacksam. För om man får välja mellan bångstyrig main character och prudentlig antagonist är valet knappast svårt. 

Malforsskolan 1996/1997

På fruktstunden på lekis satt vi i ring, alltid på samma platser. Vi hade med oss frukt hemifrån och Madeleine och jag brukade byta äpple med varandra om jag hade rött och hon grönt. Vi rullade dem över golvet fastän fröknarna sa att de blev smutsiga. Vi satt mitt emot varandra så det var enklast så.

Den ena hette Rose-Marie, det stavades med o men uttalades som å. Jag tänkte på det ibland. Den andra kallades Misan. Misans mamma hade suttit i koncentrationsläger och en gång kom hon på besök och berättade. Hon var mycket gammal. Någon vuxen sa att det var speciellt för oss att få träffa henne, för snart skulle inga överlevare finnas kvar, så länge sen var det som kriget hände. Jag tänkte på det också, inte på kriget, utan på att Misans mamma snart skulle dö, att det var rätt hemskt att säga så.

En annan gång, i slutet av läsåret, skulle vi som inte gick på fritids stanna kvar och öva oss på att äta i matsalen. Annars gick vi hem samtidigt som fritidsbarnen gick till matan. Det var lite spännande men inte jätte. Jag minns särskilt att vi fick ta en bricka att ha tallriken på. Det fanns grön, blå och röd och sen, när vi började i ettan, brukade vi bläddra tills vi kom till vår favoritfärg. Fast sen tog de bort så att det bara fanns röda kvar, den fulaste färgen. Den sista stunden innan mamma kom för att hämta mig den där övningsdagen satt Dan och jag på taket till lekstugan. Kanske att vi skulle pussas men jag vågade aldrig sånt och förresten var jag kär i Sebbe. Vi skulle bli ihop i trean, men det var långt kvar till dess.

Några frågor

- Ska jag ställa några frågor?
- Ja, det kan du göra. 
- Hmm... Jag måste tänka. Få se nu. Hur många gånger gjorde du dig illa när du var barn?
- Oj, det var många gånger. Jag ramlade från cykeln och skrapade knäna, jag ramlade av hästar, jag slog säkert i tån i någon tröskel, jag fick myggbett... En gång blev jag biten av en hamster, i fingret, då fick jag blod.
- En hamster, vad är det nu igen?
- En sån där med tjocka kinder som den kan ha maten i.
- Ah just det. Hur gjorde du dig mer illa?
- Jag brände mig på brännässlor och stukade foten när jag sprang och trampade snett.
- Ojdå.
- Och en gång ramlade jag på min tumme så den hoppade ur led och såg helt krokig ut, men det var när jag var stor. Fast allt det där har läkt nu. Det är tur att kroppen är så bra på att laga sig själv.
- Ska jag fråga något mer?
- Gör det.
- Hur många patienter har du på ditt jobb?
- Det är lite olika. Tre, fyra om dagen brukar det vara. Vi pratar i en timme och så skriver jag efteråt. Och så ringer jag samtal och lite annat.
- Nu vill jag fråga... Hur många hästar har du sett? Om du inte har sett några så kan jag ställa en annan fråga.
- Bra fråga. Jag har sett jättemånga hästar, men jag kan säga alla som jag har känt, om du vill?
- Ja!
- Först har vi ju Verner och Pella, de bor hos mormor. Och så har de Ville. Förut hade de Sara och Pysen också. När jag var barn red jag på en häst som hette Ernst, han hade en brorsa som hette August. I det stallet fanns också Skuggi och Katla och Frenya och Gurkan och Aida och Gilda och Tamara. Hmm, sen vet jag nog inte fler. Jo, Kasper också. Och Aprikos.
- Jag kan ställa en fråga till. Hur var det när du var fem år?
- När jag var fem år hade vi just flyttat till hus. Det var mamma och pappa och David och jag. Alltså mormor och morfar. Först bodde vi i en lägenhet i Stockholm och sen när jag var fem år flyttade vi till ett gult hus på Kungsbrovägen 5 i Ljungsbro. Jag fick ett eget rum och jag tyckte om att leka med dockor och klättra i träd och rita och prata med min mamma. Jag gillade lördagsgodis och hade just börjat få veckopeng så jag kunde köpa eget godis. Jag tyckte om äpplen och pannkakor och köttfärssås och all mat som min mamma lagade. Jag gillade rostade mackor, men inte kanterna och om jag skulle ha marmelad på så ville jag inte ha bitarna, bara marmeladsåsen. Osten skulle vara jättetunn.
- Tyckte du inte om ost?
- Jo, men bara om skivorna var tunna.
- Hur var det mer när du var fem år, om du kommer ihåg?
- Jag tyckte om att gunga också, jag hade en gunga i trädgården. Jag var ganska blyg men jag hade några kompisar. Mest lekte jag väl med min lillebror. Vi bråkade och lekte. Jag gillade att bygga med tågbana och Duplo och lego också. Och jag gillade min farfar, han kom ofta och hälsade på. Jag tyckte om att åka på utflykter och gå i affärer. Mamma hade en röd bil och pappa hade en blå bil. Jag tyckte om djur också. Sniglar och daggmaskar...
- Sniglar och daggmaskar?!
- Ja, man kunde samla dem och ha dem i en burk som husdjur. Vi hade en bäck som gick genom trädgården också, alltså vatten som rinner. Där tyckte jag om att leka. En gång var jag där med min kompis Linus och vi fastnade i bäcken med våra stövlar så jag fick hoppa ur mina och springa hem i strumplästen och be mamma komma och hjälpa oss, eller, jag satt ju inte fast längre förstås, men stövlarna gjorde. Jag tror att de var röda.
- Va, va konstigt. Varför satt stövlarna fast?
- För det var så lerigt.
- Vad kommer du mer ihåg?
- Hmm, det var nog det. Jo, på fredagarna hade vi fredagsmys, fast vi kallade det för fredagssnarr.
- Snarr?
- Snarr betyder gott.
- Fredagsgott.
- Mm, precis. Då köpte vi chips och läsk som vi drack ur, nu vet inte du vem Långben är, men en hund kan man säga, jag hade ett glas med Långben på och David hade ett med Kalle Anka på. Och så kollade vi på Bolibompa, Björnes magasin...
- Va! Bolibompa!
- Jaa, precis som du. Och Draken var också med... Ah, lite så var det när jag var fem år. Jag tyckte om att vara fem.
- Okej, nu har jag ställt mina frågor.
- Då säger vi god natt då. God natt, jag älskar dig, väck mig imorgon så äter vi frukost ihop.
- God natt mamma.

Fåglarna

Varje morgon flyger fåglarna österut. Jag vet inte vart de ska men jag föreställer mig att de också är på väg till sina jobb. Från bussfönstret slår jag dem följe den första biten, ut ur staden, bort över fälten. När jag återvänder på eftermiddagen rör de sig över mitt huvud igen. Jag tycker om att vi har samma rutin.

Kråkorna gör mig full i skratt. Deras studsiga huvudrörelser. De är som tonårspojkar, driver runt i gäng.
- Titta vilken kul kråka, säger jag till min son.
- Det är en råka, säger han.
Jaså, jaja, det kan väl kvitta. Men rätt ska vara rätt, menar femåringen på femåringars vis.

Nere vid bysjön simmar gräsänder och sothönor. Min kropp tror alltid att den har bråttom, men inte här. Vattnet krusar sig när en flock seglar fram över ytan. En andhona dyker med ett plopp. Jag räknar en två tre fyra fem sex sju... Väntar. När hon till slut kommer upp är hon märkbart oberörd. Fågeltempo, fågelfrid.

En svärm av kolsvarta vingar fäktar mot den lilagrå kvällshimlen. I skymningen försvinner djupseendet och jag undrar om de är riktigt där. Kanske är de bara utklippta formationer, negative space mot skymningen? En tomhet för att definierar det som finns. En tomhet som balanserar kompositionen. En duva far fram som en pil. Jag står länge kvar och ser efter den.